UNIKABOXEN spanar in det Osmanska Riket.

Karta över det Osmanska Riket hämtad från Wikipedia.

År 1243 beseegrade Mongolerna Seldjukernas armé vid Kösedag och man reducerades till vasaller under Mongolerna fram till 1308. Under 1200- och 1300-talen gick många Kristna av ekonimiskla skäl över till Islam, eftersom Mongolerna erbjöd Muslimerna skattelättnader. Mongolerna behärskade Anatolien fram till 1335, då de första Beylikstaterna etablerades av rebelliska Turkmener. Till dessa hörde Karamaniderna i Taurus bergen, Östra Anatolien, och Danismandiderna i centrala Anatolien, men det blev det lilla emiratet i Ertugrul i västra Anatolien som segrade, och som senare skulle växa till det Osmanska riket. Ett av de största Imperierna världen har skådat och den lilla moskéen i Beysehir var med alldeles från början av dess födelse.

Esrefoglumoskén från 1297 i Beysehir, västra Anatolien. Staden ligger vackert i det som brukar benämnas Turkiets sjödistrikt och Beysehir är både namnet på Turkiets tredje största insjö och staden med den vackra moskén. Foto Tommy Sörstrand.

Osman I, en Muslimsk anförare i kriget mot Bysans förklarar 1301 sitt oberoende. Det nya riket växte snabbt och 1326 intar man Prusa, nuvrande Bursa i Turkiet. Det blev Osmanska Rikets första huvudstad. 1362 erövras Adrianopel och det Bysantiska riket hade desimerats till att bestå av endast stadsstaten Konstantinopel samt några mindre utposter isolerade på Osmanskt område. 1422 gör den Osmanska hären sitt första angrepp mot Konstantinopels väldiga murar. Den Bysantiske kejsaren begär understöd från den västliga alliansen och en 25 000 man stark här, uppbådad av Ungrarna tågar mot staden för att försvara Kristenheten. Korsfararna besegras dock redan på vägen dit av den Osmanska hären vid Varna 1444.

Topkapi palatset på Seraljudden i Istanbul uppfördes 1459-1465 kort efter det att Mehmet II intagit staden. På bilden ser vi den baldakinförsedda Iftarye paviljongen i knackad guldplåt. Till höger ser vi den konverterade Hagia Sofia

Efter 54 dagars belägring kunde Mehmet II den 29/5 1453 tåga in i Konstantinopel och påbörja uppbyggnaden av staden. Förutom Topkapipalatset var den stora basaren en av de första byggnadsprojekten i den nya huvudstaden Istanbul. Syfte var att locka människor till staden och snart befolkades den av både Judar, Kristna och Muslimer i ett kosmopolitiskt blomstrande samhälle. Islam hade genom det Osmanska Riket etablerat sig som världsreligion och världen kring medelhavet hade fått ett nytt Imperium, en motpol till Påvestaten och den reformerade Kristendomen i väst.

Det som gör Esrefoglumoskén extra speciell, och som skapar en unik atmossfär är de 48 träkolonner som bär upp byggnaden.
Foto Tommy Sörstrand

Efter belägringen och intagandet av den Bysantinska huvudstaden Konstantinopel år 1453 var det Osmanska rikets plats som stormakt säkrad. På 1500- och 1600-talen var riket som mest betydelsefullt och hade sin egentliga höjdpunkt under sultanen Süleyman den Store, även om dess största territoriella utsträckning nåddes först år 1683 då det sträckte sig från Wiens utkanter i nordväst till Mekka i sydöst och från Kaukasus i nordöst till Algeriet i sydväst.

De iögonfallande träarbetena i Esrefoglumoskén. Foto Tommy Sörstrand.

Slaget om Wien, där Osmanerna besegrades av Österrike i ett försök att inta den Österrikiska huvudstaden, blev den definitiva vändpunkten för rikets storhet. På grund av korruption och en föråldrad militärmakt började efter 1600-talet ett ekonomiskt, politiskt och militärt förfall, vilket ledde till att stora landområden förlorades dels till stormakter som Österrike och Ryssland, dels till dem som gjorde uppror och bildade självständiga stater såsom Grekland, Rumänien och Serbien. Besittningarna i norra Afrika övertogs i huvudsak av Storbritannien (Egypten) och Italien (Libyen). Efter att ha ställt sig på Tysklands sida i första världskriget besegrades riket slutligen och tvingades att kapitulera. En turkisk nationalistisk revolution med Kemal Atatürk i spetsen motsatte sig det Osmanska styret och Ententens uppstyckning av riket. Efter ett frihetskrig mot Greker och andra återerövrades en del av de områden som hade förlorats och republiken Turkiet utropades den 29 oktober 1923, med i stort sett de gränser som landet har idag.

Konya i centrala Turkiet var från 1097 till 1243 huvudstad i det Seldjukiska riket Rüm. Från 1322 var den Karamanernas huvudstad tills den år 1420 erövrades av Osmanerna. Idag en av Turkiets största städer med över en miljon invånare.
Foto Tommy Sörstrand.

Riket styrdes av Sultanen, en manlig medlem av den Osmanska dynastin, vars titel och makt som envåldshärskare gick i arv inom dynastin, dock inte alltid från far till äldste son eftersom det ofta hände att Sultaner avsattes. Under Sultanen i rikets styrelse fanns Divanen, en regering bestående av Vesirer med Storvesiren som sin formella ledare. Divanen fungerade som Sultanens rådgivare och skulle verkställa Sultanens order. Genom sin insyn i rikets affärer och själva administrationen hade Divanen stort inflytande och kunde påverka Sultanens beslut. De senare Sultanerna antog också den religiösa titeln Kalif, alla Muslimers andliga överhuvud, och Sultanen ansågs då vara den ende härskare som hade rätt att pålysa jihad, det heliga Islamiska kriget. Osmanerna hade länge också kontroll över de heliga städerna Mekka, Medina och Jerusalem, vilket ytterligare stärkte rikets ställning som den ledande Muslimska statsbildningen. Det Osmanska riket delades upp i provinser, vilâyet, med olika nivåer av självstyre. De två centrala provinserna, Rumelien (större delen av Balkan) och Anatolien (endast västra delen av halvön med det namnet), stod under Sultanens direkta kontroll. De övriga var mer självständiga. En del hade skattskyldiga guvernörer medan andra var officiellt autonoma. Provinserna var uppdelade i mindre sandjaker. Sandjakerna bestod av förläningar som tilldelades soldater och statsmän som utmärkt sig i rikets tjänst. Det fanns tre typer av förläningar, av vilka timaren, den minsta, var den vanligaste. Högre ämbetsmän och officerare kunde tilldelas en större förläning, ziam eller zeamet. Generaler och personer inom den Osmanska regeringsmakten kunde förlänas en hass, som var ett stort område, ofta innefattande en större stad. Rikets olika kulturella, etniska och religiösa grupper administrerades i milleter som själva fick ordna sina interna angelägenheter såsom den religiösa administrationen, skolor, familjerätt, med mera. Varje millet hade en ledare som ansvarade inför Sultanen för sin grupp. De främsta av dessa grupper var Muslimer, Grekiskt-Ortodoxt Kristna, Armenier och Judar.

Den osmanska dynastin var från början av Turkisk härkomst men genom politiska giftermål och annamandet av de erövrade folkens kulturer utvecklades Osmanerna snart till en mångkulturell aristokrati där det till och med ansågs vara någonting negativt med att vara Turk.